det konstaterades att jag hade cancer hade jag en obehaglig, konstig dröm. Under lång tid hade jag haft återkommande bilder av hur jag körde av vägen och hamnade på sjukhus. Jag visste att det hade med min konstiga trötthet att göra, men man vänjer sig vid allt och till slut trodde jag att det var så livet skulle vara. Jag drömde om ett tvillingpar, en flicka och en pojke. Hon var stor och fet, men konstigt grönblek och han var liten och ömklig. Jag hade så mycket att göra och ägnade dem inte tillräcklig uppmärksamhet. En dag upptäckte jag att hon åt av sin bror. Det var anledningen till hennes storlek. Jag blev förskräckt. Hon berättade för mig (trots att hon var bebis)att hon led av en sjukdom och enda sättet för henne att överleva var att äta av sin bror. Jag tyckte det var mycket obehagligt. Han sa ingenting. Hur skulle jag göra? Rädda honom och döda henne? Eller tvärtom, låta henne fortsätta för att rädda sitt liv? Då valde hon själv att dö. Efter att hon dött reste hon sitt huvud och sa att hon valde att dö för sin brors skull. Känslan i drömmen var väldigt obehaglig, sjuk. Det var samma känsla jag fick när cancern konstaterades. Jag blev ganska snabbt opererad, fick cellgifter och höll på att repa mig. Veckan innan jag skulle börja jobba fick jag 41 graders feber och höll på att dö på ett annat sätt. Efter tre veckor konstaterades att blindtarmen hade spruckit och läckt var ner i bäckenhålan. Jag hade inte kunnat äta på länge. Nåväl, jag piggnade till fast under tiden hade äktenskapet börjat knaka betänkligt. Fel. Vi, eller jag, hade haft problem innan också och förtvivlat försökt göra något åt det. Men under sjukdomen blev vissa saker uppenbara. Att älska någon i nöd och lust är just det ... och det funkade inte. I nöden blev det uppenbart att min man inte älskade mig. Separation. Allt tar sin tid och allt är en process. Det konstaterades att jag nu hade en cysta i bäckenet, inte cancer och inte brusten blindtarm, så det blev ju bättre och bättre, men ändå ... jag var vid det laget en aning trött på alltihop.Så märkte jag att cystan krympte och växte. Jag kunde känna den. Det var en vätskefylld cysta och den ändrade storlek. dEt konstaterades också av läkaren. Jag la också märke till att den växte efter att jag talat med min f.d Han anklagade mig konstant för olika saker. Och jag försökte möta med logiska argument, förståelse, tuffhet, ja, helt enkelt olika strategier. Det var meningslöst. Vid ett tillfäller tömde jag helt enkelt cystan på sjukhuset. Den kom tillbaka. Så efter jag talat med exet vid ett speciellt tillfälle blev jag så oerhört upprörd. Han kunde inte alls se min ståndpunkt. Jag kände mig kränkt och ledsen. Och cystan blev dubbelt så stor. Det gick på några dagar. Tolv gången tolv centimeter. Jag fattade att jag måste göra något åt det. Kunde inte längre lämna allt åt läkaren, som ville tömma den igen. Det här satt i MIG. Alla sjukdomarna hade uppstått på ungefär samma ställe i kroppen. Jag hade känslan av att det handlade om samma sak.Genom samtal och behandlingar och genom att ta mina inre bilder på större allvar förstod jag att det handlade om min kraft. Jag hade en stor kraft som jag inte använde till fullo. Jag levde i en illusion om att jag inte fick vara så kraftfull. Det gjorde att jag inte kunde tillåta mig att lyckas helt och fullt. Jag var en andrahandsfigur, fick inte, kunde inte vara i förstahand. Inte ens för mig själv. Så en del av min kraft vändes emot mig själv. Jag stoppade mig själv när jag var nästan framme vid vad det än vara månde. Jag protesterade mot min mans kränkningar, men inte genom att sätta mina gränser, utan genom att vädja. Inom mig var bilden av min felvända kraft en skorpion. Jag var livrädd för den och den var nedgrävd i röd öken sand. Med samtalshjälp av en människa som är erfaren, grävde jag upp den och flyttade den till mitt sola plexus, platsen där känslan av jaget har sitt säte. Jag mådde fysiskt illa vid åsynen av den, men visste att jag måste möta den, visste att jag måste ta in den helt och hållet. Jag lät den sticka mig och jag kände hur giftet spred sig i kroppen. Det var obehagligt och befriande samtidigt. Efter det vände det. Vid nästa läkarbesök var cystan borta. Min f.d talar inte med mig, men han trakasserar mig inte heller. Allt har ändrats. Jag kämpar mycket mindre och lever mer. Om jag inte utsatts för det jag utsattes för hade jag aldrig gått så djupt i mig själv att jag fått tag på min kraft (och min glädje och lust). Jag kan bara vara tacksam för det som hände och för exets hat. Jag hade vid flera tillfällen möjligheten att släppa taget och gå över till andra sidan, anledningen för mig att stanna kvar var att jag kände att jag behövdes för mina barn. Och kanske för något mer ... men det var mest barnen. Jag är inte rädd för att dö, tror att det är som att vakna till något istället för att försvinna bort från. Men ska man leva ska man leva i sin fulla kraft.

 

marie

7 januari 2007 12:59

Jag har så mycket jag vill säga angående ditt inlägg här men det får vänta. Olika falla ödets lotter. Min nuvarande sambo var mer en älskare/vän när jag fick mitt besked. Vi blev ett par undertiden, samtidigt som han visste att jag snart kanske bara har ett bröst kvar och att jobbiga behandlingar och en tuff tid väntade. Egentligen visste väl ingen av oss om jag skulle överleva, det vet ju ingen, även om läkarna sa att det skulle nog gå bra;)
Ja, känslor prövas i nöden.
Du har fått en kraft som är få förunnade av det du upplevt. Eller fått? Den har väl kanske bara förstärkts.
Jag citerar dig:
"Men ska man leva ska man leva i sin fulla kraft".
Jag är inte heller rädd för att dö men jag tror att jag ibland är rädd för att leva.

http://carpediem.bloggagratis.se

 

Alexandra

7 januari 2007 17:40

Gud, vad berörd jag blev av ditt inlägg ...

 

Fru Fundersam

8 januari 2007 16:29

Linda! Det var en mycket intressant och fantastisk berättelse du skrev här. Så fantastisk och tolkningsbar så att den skulle kunna vara ett konstverk. Det är så mycket vishet och gudomlighet i den. Jag förstår dig mer och mer, att du har kontakt med en stark kraft som du använder dig av. DU är stark. Och jag blir helt förundrad av din kraft. Jag har själv haft ett antal mycket tydliga drömmar som jag skulle behöva samtala om med någon kunnig, för att förstå fullt ut. Jag känner igen kraften i din dröm ... Jag förstår alltmer att det går att finna budskap - viktiga budskap - i drömmarna. Jag är så tacksam för att du skriver så som du gör!!!!

http://frufundersam.bloggagratis.se

 

Alexandra

8 januari 2007 21:29

Vet inte vad jag ska säga ... jag blir alldeles tagen ... tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...