slutet av en dokumentär om Cat Stevens, numera Yusuf Islam. När jag ser honom tänker jag att det är en människa som bär en innerlig och helt äkta önskan om en lycklig värld. Han har utforskat olika vägar och det har lett honom till islam. Bland annat gav han upp musiken för sin religion under mycket lång tid, men kom fram till att det var förenligt att utöva musik i alla fall. Vilket har lett till en ny skiva. Det måste ha varit speciellt, som att offra något av det käraste han hade, för att till slut komma tillbaka till det, men med en helt ny utgångspunkt.

När jag såg honom sitta där i soffan och bli intervjuad såg jag en fridfull, harmonisk och kraftfull människa. Han är lycklig.

Det handlar om att "gå igenom". All denna smärta vi springer omkring med, allt kaos och all förvirring är moln som döljer solen. En banal liknelse? Spelar ingen roll, den passar så bra! Precis som vi kan välja att leva på en plats på jorden där vi aldrig ser solen, kan vi välja att leva i känslostormar som döljer ljuset. Därmed inte sagt att det är lätt att ta sig igenom dimman eller ovädren. Men igenom måste man. Och antagligen får man offra något också. Gamla idéer, gamla mönster, föreställningar om vad livet är och hur det ska levas. Men det man får tillbaka är så mycket rikare, så mycket friskare och så mycket kraftfullare. Tänker att när vi möter den äkta lyckan blir vi inte blassé, uttråkade (som många verkar vara rädda för) eller har svårt att uppskatta den för att vi vänjer oss. Nej, jag tror vi blir nyfikna, kärleksfulla och kraftfulla. Och att ha idéen, tanken, fantasin, om att lyckan lyser där bakom alla de oerhört svarta molnen, gör det möjligt att orka förändra, att våga bryta, offra det gamla.Väljer man att tro att det inte finns något annat än tunga, svarta regnmoln finns det ingen anledning att förändra. Man vet vad man har ...

Tänk vad mycket det finns att uforska från perspektivet lycka! Relationer, kärlek, hälsa, sex, arbete, ...

Varför är vi rädda för att vi skulle blir dumma, tråkiga människor om vi var lyckliga? Mandela har rätt; vi är rädda för vårt eget ljus, för att vi skulle vara "omåttligt kraftfulla".

 

Fru Fundersam

26 april 2007 18:05

Jag blir så glad när jag läser dina tankar. Du ger så mycket kraft med dina ord! :-)

http://frufundersam.bloggagratis.se

 

Alexandra

26 april 2007 21:19

Men tack, Frun! Niger lite generad, men blir väldigt glad!! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...